20200812_075716

wpid-20141024_163531.jpg wpid-20141024_163616.jpgKoja i mörkret…

I gårkväll hade vi Camilla & Fanny här en sväng på fredagsmys. Camillorna gick lite alltför hungriga till mataffären och kom hem med massor av små goda varianter att förtära till mysmiddagen.
Det krävdes ett smärre logistiktänk – ALLT skulle ju tydligen in i ugnen en sväng först…
När alla smårätter väl var färdiga och vi precis satt oss till bords och hunnit äta några tuggor, klagar Fanny över illamående och magont. Så dom gick hem.
Troligtvis hade stackarn bara fått vänta lite för länge på maten, men just detta barn har vid tre olika tillfällen kräkts hemma hos oss. Så vi tar det säkra före det osäkra.

20200812_075716

wpid-20141024_134954.jpgNicole fixade “lunch” till mig idag, efter att jag beklagat mig lite över huvudvärk. Om du är sjuk ordnar jag mat till dig, tyckte hon…

 

 

 

wpid-20141024_134945.jpg

Passande nog hade hon precis blivit varse ett recept på någon Daniel Tigers banan…-nånting, som hon just sett på Barnkanalen. Skulle ju också kunna vara därför hon så gärna ville stå för maten just idag.

wpid-20141024_135632.jpg
Hon skrev ner receptet och gav mig order att lägga in det i min receptsamling. Ifall vi skulle glömma bort ingredienserna.

20200812_075716

Nicole fick köpa en Bamse-tidning på Ica och där hittade hon ett recept som fick inspirera till middagen; Spenatplättar. Nicole var taggad och ordnade med både dukning och bordsplacering.

wpid-20141021_165110.jpg wpid-20141021_165052.jpg wpid-20141021_165059.jpg wpid-20141021_165116.jpg
Det blev riktigt gott. Som pannkakor, fast lite matigare. Vi körde smält vitmögelost och ringlad honung på vissa. Det var riktigt gott!

 

20200812_075716

wpid-20141021_154115.jpgIbland önskar jag lite att det fanns en knapp man bara kunde trycka på, så vips så hade barnet maten i magen.
Inget lockande. Inget trugande. Inget kladd.
En sån knapp även på det stora barnet hade vart kanon faktiskt.

20200812_075716

Måndag = en ledig Nicole. Och idag har vi…

wpid-20141020_102525.jpg… käkat fruktsmörgåsar till frukost

wpid-20141020_120056.jpg wpid-20141020_120108.jpg
… vart på BVC med våra bebisar (Lägg märke till att Nicoles skötväska är med, och står där bredvid min i bakgrunden. Såklart.)

wpid-20141020_170102.jpg
… playdoat färggranna bakelser vi haft kafferep på…

Det där BVC-besöket var ett spontant drop in-besök eftersom Wilda väger lite för lite. När vi var där två veckor tidigare, på 8-månadersbesöket, hade hon bara ökat ynka 85 gram på fem veckor. Med andra ord ingenting. Men kanske heller inte så konstigt med tanke på att hon knappt äter något längre.
Wilda har alltid tidigare varit glad i mat och legat precis över medellinjen på den där viktkurvan.
Vid fyra månader fick hon börja provsmaka alla möjliga smaker och det mesta slank ner. Dock är det ju främst smaskiga bärpuréer som finns mellan 4-6 månader. Och även de där majs-, potatispuréer osv. är ju lite naturligt söta i smaken.
Vid 6 månader brukade vi få till ett lunchmål och även då gick det hur bra som helst med alla möjliga puréer – alltså nu med mer matiga varianter, som spagetti & köttfärssås och sånt. Även välling funkade hur bra som helst, och blev något jag föredrog att ge de gånger vi åt bland folk. För amning var ju sjukt ointressant för en nyfiken liten bebis när det alltid finns något annat som är roligare runt omkring…
Men sen hände något. Runt sju månader ungefär. (Exakt vid samma ålder storasyster, även hon, började matkrångla!)
Nu skulle allt spottas ut. Om det ens fick komma in i munnen. Gnäll och inget tålamod alls vid matbordet. Inget verkade falla lilla fröken i smaken längre. Och inte ens välling passade.
Nej, det skulle tramsas, fylla hela munnen för att sedan bara låta allt rinna ut i mungipan. Med ett stort leende och rent bus i blicken. Skitunge!
När jag inte fick i min lilla unge någon mat, alltså i fast form, gjorde jag den stora tabben att låta henne amma istället. Utan att tänka på att även om barnet är litet så är det inte dumt minsann. Hon lärde väl sig detta, att jag behöver inte äta nån tråkig mat, jag får ju ändå mjölk sedan.
Gröt med massa katrinplommonpuré var nästan det enda säkra kortet numera…

På det där BVC-besöket vid åtta månader, var jag ganska uppgiven på matfronten. Inget fungerade ju och jag tyckte jag testat alla knep & tricks jag kunde komma på… Äta från mammas och pappas tallrik, äta våran mat, äta själv, ha spännande leksaker vid matbordet, kladda hur mycket man vill, äta med Babblarna framför datorn… You name it!
Men jag fick några småtips, som att INTE amma efter maten även om hon inte fått i sig något! Och faktiskt att luras med en klick smaskig bärpuré längst ut på skeden för att lura i den vanliga maten. Så att hon skulle få i sig något i matväg iallafall.
Jag var egentligen inte jättesugen på att lura mitt barn (ännu mer), var ju såklart lite rädd att det snarare skulle förstöra än hjälpa… Men det hade doktorer rekommenderat i alla tider, så det kanske kunde vara värt att pröva ändå? (Vilket jag visserligen redan hade gjort vid några desperata tillfällen, men som jag inte vågade fortsätta med om det kanske skulle förvärra det hela istället.)

HURSOMHELST… idag hade lillskruttan faktiskt gått upp 245 gram på två veckor! Nu väger hon 7695 gram på sina 69 centimeter.
Gissa hur mycket hon gått upp på två veckor nu, när hon bara gick upp 85 gram på fem veckor sist?, ville jag glatt att Stefan skulle gissa.
Ett kilo, gissade han. 🙂 Noll koll!

Nu hoppas vi att lilla damen fortsätter att så smått äta bättre & bättre och fortsätta att öka lite grann i vikt. I nuläget väger hon nästan ett kilo “för lite” om man skall jämföra med medelvikten. Men så länge hon verkar välmående, pigg & glad så skall jag försöka att inte bry mig så mycket om det. Bebisar svälter inte i Sverige. De hinner nätt och jämnt bli hungriga innan de blir itryckta nästa mål.
Om tio dagar har vi ett inbokat litet extrabesök för att följa upp hur det gått med matkrånglet…

20200812_075716

wpid-20141019_191250.jpg wpid-20141019_191357.jpg

Äntligen är renoveringen igång!

Vi har en hel del projekt att fixa här i nya lägenheten. Prio ett är det här sovrummet, som så småningom skall blir vårt sovrum. Tillfälligt bor vi i det blivande kontoret.
Men det här med förarbete alltså, det är inte min grej. Riva ner tapet (visserligen skoj), spackla och slipa… i en evighet, innan man får börja måla. Det tar sån tid!
Fast det kanske är bra, vi har faktiskt inte riktigt bestämt oss hur vi vill ha rummet än. Antingen kör vi helvitt. Fast jag börjar bli mer och mer sugen på en vit, vågrät panelvägg och måla resten av rummet antikblått. Är dock lite rädd att det blir för mörkt, men i och med att det bara blir en hel och två halva väggar blått (den ena väggen har fönster, den andra garderober plus dörröppningen), så kan det nog funka ändå. Det svåra är bara att hitta rätt nyans av blå. Den skall vara sådär härligt antikblå, lite gråblå. Absolut inte klarblå, eller ännu värre, lilablå.

Prio två är hallen. Vår alldeles för stora hall. Vem tusan ritar en hall på 17 kvm när de andra rummen hade kunnat göras större istället?! Jo, bostadsbolagets gamla arkitekter såklart.
I hallen skall vi täcka den mörkgråa golvmattan med ett ljust laminatgolv. Väggarna kommer troligtvis målas vitt eller omtapetseras, men det får blir ett framtida projekt tror jag. Sedan skall vi ha en garderobvägg och bygga en bänk emellan dessa.

I köket kommer vi lägga samma laminatgolv som i hallen och byta handtag på köksluckorna.
Jag är allergisk mot dessa hemska handtag vi har nu! Egentligen vill vi ha helt nya luckor, men så länge inte bostadsbolaget kan erbjuda något snyggt alternativ, tänker vi få hyrespåslag för några tråkiga luckor.
Att bara, till en början, byta ut handtagen kommer nog göra skillnad hoppas jag.

I vardagsrummet skall de bruna väggarna målas vita. Varför, varför väljer man brunt? Jag avskyr brunt. I alla former. Punkt.

Så ja, vi har en hel del framför oss. Och vi hinner inte ens med de dagliga sysslorna just nu känns det som. Men jag får väl investera i koffeintabletter (finns det fortfarande?) och energidrycker eller liknande, så man får lite extra kraft när barnen somnat om kvällarna…

20200812_075716

Idag har vi haft besök av barnens farmor & hennes Rutger. De fick en kik på lägenheten och så åt vi lite lunch & fikade. Och det här är så typiskt oss…
“Vi bjuder på någon lättlagad lunch, så vi hinner umgås”, tyckte jag och hade två förslag.
“Nej, vi kan väl göra Paella”, föreslog Stefan.
Jag försökte bromsa det hela och menade på att det nog skulle ta väldigt lång tid, i min värld är paella något som är ganska krångligt… Men nej, “det är ju bara att koka lite ris och slänga i lite saker!”
Fine, tyckte jag, du får göra din paella, men jag tänker inte stå i köket i timmar, jag vill umgås.
Sagt och gjort, Stefan rusade till affären (självklart precis innan våra gäster kom) och var borta en bra stund. Det behövs mycket ingredienser till paella. Två svettiga (och stressiga?!) timmar senare står en underbar paella på bordet. Puss älskling, men verkligen oss i ett nötskal. Tidsoptimister ända in i ryggmärgen!

20141018_145546

wpid-20141018_150102.jpg wpid-20141018_150111.jpg