Idag blev en sån där dag då man fastnar hemma, grejandes med diverse olika pyssel, och man inte förrän framåt eftermiddagen/kvällen inser att man missat en hel dag med okej väder.
Jag klarar inte sånt, jag får panik inombords och om jag inte tar mig ut och hittar på något inom de närmsta minuterna så slår det liksom över till något slags jag-hatar-allt!-läge.
I det läget tänker jag inte klart, allt är bara otroligt jobbigt, tungt och bittert, och jag orkar inte med varken mig själv eller någon annan.
Jag pendlar mellan att känna mig så arg att jag vill slå sönder något, till att känna mig så ledsen att tårarna bara rinner.
Jag kan inte komma något positivt att vara glad för och tacksam över.
Innerst inne vet jag att det enda jag behöver göra just då är att komma utanför dörren. Då släpper allt jobbigt och det blir typ som vanligt igen. Det kan räcka med att man går till affären, eller vad som helst.
Idag fick det bli en eftermiddagstur till Amundön…



Jag tänker att om vi bara haft ett hus med trädgård, så skulle det aldrig bli så där.
Då skulle jag varje dag kunna vara i trädgården en stund så hade man ändå haft känslan av att man varit utomhus och tagit tillvara på dagen.
Eller är det kanske så att alla vi människor har en del ångest i kroppen som ibland bara måste ut på ett eller annat sätt?
Att inse att jag missat en dag utanför dörren kanske bara är mitt sätt att släppa ut lite ångest, som annars hittat en annan väg ut ur mig…

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *